Igår var en sådan dag då jag mest grät och var arg och tyckte illa om det mesta, men sedan kom Rebecka och rastade mig i solen och vi åt glass från favoritkiosken och det började kännas bättre, och sedan grät jag lite till. Och idag gråter jag inte alls, för idag hann jag inte mer än att kasta en snabb blick på tidningen innan jag skickade ett sms till Elin: ”Vi MÅSTE gå på Iggy and the Stooges i augusti!” Och Elin svarade att hon är i stan då, och nu känns allt lite bättre.

Mina fötter leder mig till de där platserna från vilka man nästan kan se att den här staden har ett slut någonstans, där långt borta i havet. Ut i det kalla regnet, upp på höga berg, med blicken riktad mot det som är långt härifrån.

Idag fick jag ett telefonsamtal från en glad liten Carin som ville ut och promenera. Sagt och gjort begav vi oss ut i vårvädret. Åkte Djurgårdsfärja med honom och henne, nostalgipromenerade och luktade på blommor, stötte på honom och henne, och honom och henne, och promenerade lite till in till stan, där jag köpte en Majblomma av en rar liten farbror som sålde dem ur en låda på magen. Sedan gick jag till stammiskaféet och åt hallonpaj tillsammans med Mirjam och Sara. En alldeles fin dag, alltså.

Hur många morgnar jag än sovit bort, hur mycket jag än gråtit, hur många människor jag än tackat nej till att träffa, så har den där ledsamheten inte blivit bättre. Tur då att jag har bästa vänner som skriver sms som får mig att skratta, pratar dumheter med mig i telefon hur länge som helst, kommer över med högar av skräpmat, ser på svartvita filmer med mig, och tar med mig till second hand-butiker så att jag får lukta på gamla böcker och fynda gamla Marimekko-klänningar. Vänner som bara finns där.

 Och så tar snöstormen slut och solen tittar fram och allt känns lite bättre igen.

Idag är en sådan dag då jag undrar hur solen kan skina. Hur våren kan vara så varm och blomstrande, hur människor kan beundra sina egna spegelbilder i blanka skyltfönster, hur tonårspojkar kan stå och boxas och skatta på trottoaren, hur konditorierna kan baka påskbakelser, hur världen kan vara annat än orättvis.

Jo, förstår du Laura, för att det är sådant livet är. För att det rör sig framåt, vidare. För att det aldrig förut stannat i det som är svårt och inte kommer att stanna nu heller.

Och jag gråter först men sedan sitter jag där på en bänk högt över staden tillsammans med vänner, och på kvällen sitter jag i Sibelussalen tillsammans med mina klasskamrater och andas musik och sjunger tillsammans med Emelie, och jag är ärlig och de förstår och jag vandrar ensam hem i vårkvällen och känner.

Känner att livet går vidare.

Igår var dagen jag och Sigge så länge planerat, igår var supersöndagen. Igår var den dator-, tv- och sms-fria dagen. Igår var dagen då vi istället joggade i vårvädret, lyssnade på fåglar och kände oss harmoniska. Sedan hade jag plötsligt all tid i världen att städa, tvätta, läsa The Bell Jar i bubbelbadet, skriva dagbok (på riktigt papper, alltså!), nörda mig med min Filofax, läsa BUST och ägna mig åt en väldigt stressfri söndag. Det var fantastiskt, och något jag rekommenderar alla att testa någon gång då och då!

Idag var det tillbaka till verkligheten och skolan som gällde. Det innebar bland annat att återse Sara, förvirring, mer förvirring, och ett extremt blodsockerfall på det. Nu känner jag att jag nog har ett till blodsockerfall på gång (hej kallsvettningar!) så jag ska göra i ordning hamburgare och pommes frites och lägga mig på soffan och se på CSI!

Idag var jag och bästisarna på ett fantastiskt litet antikvariat, där jag gladeligen spenderade hundra kronor på ett gammalt och smutsigt exemplar av The Catcher in the Rye efter att handlöst ha förälskat mig i sidornas doft. Vissa böcker, alltså… Jag lyckades i alla fall låta bli att köpa på mig ett tredje exemplar av Nine Stories!

Känslan då det där efterlängtade mailet plötsligt väntar i inkorgen. Att fnissigt dela hemligheter med en av sina bästa vänner. Det där leendet nya små barn orsakar. Och delade leenden. Mina egna beslut. Och glädjetårarna på flygplatsen.

Just nu är mitt liv fyllt av våriga promenader i solljuset, fina fikor med fina människor, några mysiga kalas och andra get-togethers ibland, väldigt mycket läsnings, och tankar på att min älskade lilla Carin kommer tillbaka om ynka femton dagar.

Igår eftermiddag tog jag en fin promenad tillsammans med Sigge i det den ljusnande vårens minst sagt friska vindar, och när det sedan blev kväll mötte jag upp Sara för att åka hem till Mirjam och Akira och titta på Melodifestivalen. Kvällen fick dock ett något dramatiskt inslag då vi på vägen blev tvungna att ringa 112 och vänta på en ambulans, men tack och lov var vi två som lyckades samarbeta väl (och dessutom fick hjälp av en förbipasserande sjukvårdare samt en förbipasserande läkare) och att sitta på ett kallt golv och hålla en främmande människas hand blev en väldigt lärorik upplevelse.

Hemma hos Mirjam och Akira drack vi te och åt gott tilltugg (och jag blev bjuden på mitt absoluta favoritgodis!) och allt var lagom lugnt efter kvällen dramatiska händelser. Sedan fick jag skjuts ända hem av Sara och Marcus, och när jag satt där och lyssnade på Buddy Holly så kändes hela livet lite grann som en enda stor present.